En mycket begåvad skådespelare kan man kalla Viggo Mortensen. Det är med Mortensens och Jason Isaacs hjälp som vi får ta del av den tyska vardagen som existerade före och i början av WWII. Ty bakom alla ondskefulla nazister, sadistiska Gastapomän och ordningsamt effektiva soldater fanns en annan sida; En befolkning som levde en vardag, var intresserade av än det ena, än det andra, umgicks och hade sina problem, precis som alla andra civiliserade nationers befolkningar hade det. Till och från. 
 
Att demonisera förintelselägrets vakter, testdoktor Mengele eller Gestapos svartklädda inkvisitorer är enkelt. Att göra samma sak med en vanlig tysk medborgare kan vara svårare, för alla som gjorde Hitlerhälsningen eller bar partinålen, var ingalunda ute för att mörda ett folkslag. Många visste knappast vad som pågick bakom taggtrådarna till de "politiska fängelserna". Rykten fanns ju, men man vill inte tro på sådant som är så otänkbart, att det överskrider en enskild individs förstånd. Kring detta tema rör sig Good. 
 
Viggo Mortensen spelar litteraturprofessorn John Halder som har sina små bördor. Hans mor är sjuk och krävande och hans fru spenderar en hel del av sin tid mellan sinnesförvirring och katatoni. Hans lufthål i livet är kompisen och läkaren Maurice som han talar med och som han dricker med. Nationalsocialisterna har tagit makten och Hitler börjar göra sig mer och mer hörd. John och Maurice skrattar åt Hitler och som veteraner från WWI skojar de om att Hitler förmodligen har sprungit deras ärenden och saluterat en som är jude, Maurice.  
Professor Halder är också en fritidsskribent och har publicerat en roman där han brottas med ämnet barmhärtighetsmord. Boken är helt fiktiv, men skapar uppmärksamhet på högsta hållet och professorn får finna sig i att sammankallas till staben. Där får han veta att hans bok är högst omtyckt och man vill ha mer av samma sort. Artiklar och dylikt.  
 
Professor Halder blir mer och mer förvirrad och kriget närmar sig. Han ställs inför stora påtryckningar från sin vän Maurice och sina nyfunna vänner i militären som kan ge honom fördelar långt utanför hans egentliga insats. Det enda han behöver göra är att gå med i partiet och göra som man säger vad det än gäller. Halder har träffat dessutom en ung arisk kvinna som han förälskat sig i och med en mor som blir allt sjukare och en ex-fru som falnar bort från honom känner han att han sakta glider över till en sida som han egentligen finner motbjudande, men är för feg för att säga nej. Nya vänner stiger in i bild och Maurice försvinner efter ett sista försök att komma ut ur landet. Professorn själv känner sig ibland helförvirrad då han såväl ser som hör musik och sång från de mest oväntade ställen. Och i nazihierarkin stiger han i rang och snart är han "konsult" och officer för SS i den etniska frågan. Livet blir ett helvete.  
 
Good är ingalunda den enda filmen där en tysk ifrågasätter sin egen regerings ageranden, men dessa filmer är inte i legio, så att säga. Manus baserar sig på en teaterpjäs från 1981 och är fortfarande en skådespelarnas film. Mortensen och alla inblandade gör finfina prestationer, trovärdiga och dessutom är filmen i sin allt med ohyggliga anda riktigt vacker och tidsenligt korrekt. Men filmen saknar, i brist på bättre ord, ballar. Den snuddar, sneglar och gör en större sak av Halders akademiska, musaktiga figur än själva frågan om han skall medvetet delta i nazisternas växande terror eller vara som miljoner andra tyskar; utanför partiet och besvärade av kriget. Många fick dock finna sig i att vara en del av det hela vare sig de ville eller inte. Med detta i minnet kan man förstå varför Halder håller på att bli galen då han inte vet var hans lojalitet skall ligga och då han har dåligt samvete för att han som officer utnyttjar sin ställning, men får också se baksidan av det hela. Om Halder är ett exempel på genomsnittstysken som kommenderades till förintelselägret, så är exemplet dåligt och liknelsen alltför blek, Om filmen inte har ambition att vara större än en människas liv, så må det vara så, men även det livet berättas med en väldigt låg ton.  
 
Regissören Vincente Amorim är inte helt novis i branschen, men han har inte utmärkt sig som någon stor filmpersonlighet under sin karriär. Amorims största misstag i Good är att han hoppar godtyckligt mellan tidevarv och trots öppet mål lyckas han inte göra karaktärerna mer än skaltunna figurer. Mortensens roll är skriven så att den skall vara den bräckliga i sammanhanget och Amorim gör sitt bästa för att behålla honom som en rätt ömtålig figur från början till slut. På samma sätt är Maurice stor i käften och försvinner svärande från scenen. Ingen tillåts direkt en tredimensionell bild av sig och den som förefaller mest utarbetad i sammanhanget är Halders nya fru, som man får se gå från skolflicka till femme fatale till hemförrädare. Detta dock diskret och utan större gester. 
 
Filmens topp är skådespeleriet. Filmens pyramidbas är dess pekpinne; hur det kan gå om man inte kan stå för sina åsikter och bejaka sin egen livsåskådning och inte ge efter för påtryckningar eller lockelser. Lätt att säga, och de flesta av oss faller för både lockelser och påtryckningar, men i Good gäller det liv och död och dessa attribut är sällan det som vi vanliga människor dagligen kämpar med. Hos oss är det mer, ät din mat så får du en glass till efterrätt eller ge hit din mobil eller så får du spö. Halder är en medelmåtta som får chansen att bli något. Något som han själv fasar för men som innerst inne får föda av en kombination av rädsla och adrenalin. Synd bara att det mediokra inte enbart är en rollfigur utan också ett vagt manus och en visionslös regi. 
 
Dvd:n är av bra kvalité, väl passande på duk och inga konstigheter här. Bilden är nyansrik och skarp. Färger finns in överdåd, men det stärker bara tidens anda. Ljudet fungerar också riktigt bra och alla kanaler får säga sitt även om denna dialogdrivna film är mestadels tung i fronten. Musiken är adekvat i sammanhanget, extramaterial finns inte. 
 
Good vågar inte ta steget helt ut och visa Halder i dåligt ljus även om hans beslut är såväl fega som opportunistiska. Halder har våra sympatier utan att han förtjänar dem. Med detta sagt vågar jag mena att en oskyldig människas transito till en ond makts tjänst beskrivs i Good ganska återhållsamt och det är synd. Med Mortensen som huvudrollsinnehavare kunde man gott ha skruvat upp tempo och verkligen vågat visa honom i dåligt ljus, så kompromissande som han är mellan ära och rädsla. Good är en provokativ film och väcker tankar idag då rasfrågorna åter tycks vara en stor sak såväl i Tyskland som inom våra egna gränser där svenska muslimer är numera vårt största utländska hot. Säga vad man vill, men jag vet en partiledare som skulle skriva manus till fantasifilmer istället. Good är ingen fantasi, men man får nog vara en tänkare snarare än en actionjunkie om man skall få det mesta ut av denna film.  
 
©Janne Ahlgren